The Maze Runner

Åh äntligen helg, har haft fullt upp med as mycket läxor, prov och träningar denna vecka.. Aja, vann matchen ikväll och ska nu vila (och plugga och spela matcher såklart...)

Kan tyvärr inte säga att recentionen är helt spoiler-fri :( So, look out!

Titel: The Maze Runner
Författare: James Dashner
Förlag: Delacorte Books
Serie/triologi: The Maze Runner Series 
Sidor: 384

Handling enligt Amazon.com: When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade—a large, open expanse surrounded by stone walls.

Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.

Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up—the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers. 

Thomas might be more important than he could ever guess. If only he could unlock the dark secrets buried within his mind.

Tankar:

Lånade boken av min kompis, Denice som tyckte (tvingade haha nej men :')) att jag skulle läsa den. Hade läst ganska många recentioner, och tyckte att boken verkade intressant. Åh det den var så bra. 

James kör inget Scott Westerfeld-stil (100 sidor skit sega sen skit spännanade) utan allt kommer direkt som en flodvåg att spännande saker. Ingen vila eller backround här inte. Boken tar fart direkt när Thomas vaknar upp i 'The Maze' förvirrad och ganska rädd. Eftersom man då vet exakt lika lite som Thomas gör känns det som om man är med han och får uppleva den värld han kommit till. 

Jag älskar hur Thomas står upp för vad HAN vill, han gör vad han tycker är rädd även om det innebär att riskera sitt eget liv. Tycker om sånt mod, hatar fega karaktärer som bara tittar på. Men även fast resten av karaktärerna är liiite så förstår jag dem. De har levt där i 'Mazen' så länge och insett att det inte är värt att försöka. Jag gillar när karaktärer är kaxiga, precis som Minho är. Han och Newt (my baby btw) är också bra karaktärer. I första boken (dvs den här) gillar jag Theresa. Det är sen i sista boken jag får damp ryck och ahhh blir så irriterad, men här gillar jag att hon är mystisk och har ett förflutet med någon som inte minns något allt.

Det enda som är liiite små irriterande är att det känns som om de löser 'koden' till världen så fort. Först är det frid och fröjd sen får Thomas massa idéer osv. Okej det gör sig bra i boken för jag kan inte se boken vara på något annat sätt utan att bli helt utdragen, men ändå.

Jag gillade The Maze Runner a whole lot. Gillar när det händer något hela tiden - vilket det gör. 

10/10 i betyg. 

(Får se om jag gör recensioner på resterande 2 böcker (The Scorch Trails & The Death Cure) men kan säga att båda är bra!)

/Ellie