Strimmor av Hopp.

Titel: Strimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Sidor: 346 (+ lite info om boken och hur Ruta gjort osv)

Litauen 1941

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. 

Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?


När man tänker på 2:a världskriget, tänker många på judarna, såklart det var grymt sjukt och hemskt, men det fanns en annan verklighet under samma tid. Linas verklighet. När jag öppnade boken var jag inte redo på vad som skulle hända. Jag hade förväntat mig att den var hemsk, men inte så här.

Något jag måste få sagt är att jag kan inte förstå hur det kunde gå så fel under/innan kriget. Kan inte förstå hur någon människa kan välja att se bort. Jag kan inte förstå hur man lät det pågå. Hur kan man? Hur kan man se bort? Det borde inte ha gått så långt med andra världskriget. Någon borde ha stoppat det. Jag kommer nog aldrig kunna förstå, hur vi människor kan bete oss mot varandra. Var det någon som tyckte detta var rätt?

Lina är igentligen ingen speciell, helt vanlig, otroligt bra på att rita. Jag älskar hennes sätt att beskriva saker hur hon målar/vill måla, hennes perspektiv. Hennes mamma där emot är så fin. Elena brydde sig alltid om alla, delade alltid med sig, som så få i boken faktiskt gjorde. Hon lät alla ta del av allting. Andrius gillade jag direkt, även om inte Lina gjorde det tyckte jag han var spännande, rolig som ett ljus i ett mörker. Kretzsky trodde jag var god redan från början. Sättet efter han gjorde något mot dem, kändes verkligen som om han ångrade sig, och jag tycker alla de små saker han gjorde väger mycket mot till exempel Ivanov (hette han så?) som var helt helt sjuk.

Även om boken mest speglar hur de fick lida och arbeta, älskar jag deras jul, deras hopp. Det lyfter boken och gör det till något annat än en bok som handlar om smärta. Jag önskar att folk tar del av denna bok, att alla gör det. För det finns saker i boken alla borde ta del av.

Ruta skriver bra. Jag gillade hur hon ofta i slutet av kapitlen la till något hemskt, bara som en mening som var där medans man som läsare (iaf jag) blev påverkad och chockad.

SPOILERS (markera för att läsa)

När grät jag?

• När de lämnade  Andrius. 
• När mamman dog. 
• När de fick veta om pappan. 
• Slutet (epilogen) (mest lycka haha)

Bästa del?

• När Doktor Samodurov kom.
• Epilogen
• Sista med Andrius

SLUT PÅ SPOILERS :)

En hel bok fylld av hemskheter, men precis som titeln säger, finns det strimmor av hopp även när mörkret var som mörkast. 10/10 i betyg